Var i väg till Logopeden i morse med Jonas..
Jag har blandade känslor efter det besöket. Jag har ju alltid sagt att "Jonas kopplar inte riktigt" o det e för att jag har känt det så, men att få det bekräftat gör faktiskt lite ont..
Att Jonas har talsvårigheter har jag alltid vetat, men att det var så illa hade jag ingen aning om. Men det får bli hårdträning här hemma.
Det behöver ju inte bli permanent för hans del, men jag tänker göra allt jag kan för att han ska klara sig så bra som möjligt.
E ju inte kul o komma högre upp i skolåldern o ha problem med både talet, skriften o läsningen. Logopeden sa att med den problematik som Jonas har så kan det även sätta sina spår i läs o skriv svårigheter.

Men visst gör det ont i mitt mammahjärta..
Att han har svårt med talet gör inte ont, utan det e det där med att han inte kopplar riktigt. Att han faktiskt inte förstår allt, att han inte kan härma efter en lång mening som; Mamma gick till affären och handlade bröd, mjölk och fyra gröna äpplen, när hon kom hem ringde hon till mormor.
Det e det som gör ont. O min hjärna går på högvarv, hur ska jag hjälpa honom..? Jag har fått vissa riktlinjer att följa men jag e så rädd.. Jag e rädd för att Jonas aldrig kommer att "koppla", att Jonas ska behöva gå igenom skolan med alla 3 svårigheterna som; läs, tal o skrift. Jag e rädd att någon ska vara elak mot honom för att han inte kan lika bra som dem andra barnen.
O jag e rädd för vad jag ska känna om den dagen kommer, jag känner mig själv o jag vet att min ilska förmodligen kommer nå sin topp. O jag vet att jag personligen kommer sätta mig på rektorn om ingenting görs.
Men det kommer inte hjälpa, för i dagens samhälle kan du fan göra vad du vill.

Min underbart vackra kille... Jag vägrar att han ska få det jobbigt, jag tar det inte. O jag e glad att hans kompisar ser förbi hans talsvårigheter o bara ser min fina kille.

Men rädd e jag..

Jag vet hur svårt det kan vara i skolan o då har jag definitivt inte haft problem med inlärning, skrift, tal eller annat, utan mitt problem har varit min kropp. Att jag helt enkelt var för smal för att andra skulle tycka att det var ok..
O med alla krav som finns på barn o ungdomar idag, så känner jag att detta e inte vad som behövs just nu. O kanske tycker ni att jag oroar mig liiite tidigt, men barn kan vara så himla elaka..
O jag vet vad elaka ord skulle göra mot min kille, han skulle inte vara så framåt som han e, han skulle inte ha sitt självförtroende på topp utan han skulle se sig själv som dålig, han skulle bli tillbakadragen.
O jag vet det, för det e min kille.
Lika lätt som det e att höja Jonas självförtroende o självkänsla, lika lätt e det att sänka honom.
Varje kväll berättar jag för Jonas hur duktig han e, hur fantastisk han e, hur mycket jag älskar honom o att han e den vackraste killen i världen. För om han får det jobbigt, så vill jag att mina ord ska väga tyngre än dem andras. Jag vill att han ska känna sig duktig, fantastisk, älskad o vacker även om någon annan säger precis tvärtom..

Ja, som det kanske märks så far det runt en hel del tankar i mitt huvud nu. O jag ska snart gå igenom Jonas dator o se vad jag kan hitta för bra program som kanske kan vara till hjälp för honom..
O sen ska jag o Jonas öva lite på talet...

Tjing..