Rivningen av min fasad!
Idag tappade jag allt!
Idag kom verkligheten ikapp mig.. Jag skriker, jag slår omkring mig, jag gråter o jag tappar all ork!
Jag vill inte känna efter, jag vill inte visa mig svag o jag vill defintivt inte att någon ska se eller höra mig.
Ju närmare operationen jag kommer, desto jobbigare känns det. O jag tror inte att det handlar så mycket om att jag e rädd för att dö, utan själva operationen - jag sover - dom e inne i min kropp - jag har ingen som helst kontroll - jag vet ingenting - allt kan hända - går allt som det ska? - komplikationer? - o återigen, det e min kropp!
Kan definitivt säga att jag nog inte älskat mig själv såhär mycket, någonsin.. Jag e rädd om mig!
Smärtan i min kropp e obeskrivlig, det knyter sig i magen - det känns som ett stort hål. Jag e fast, jag måste kontrollera min andning för att inte tappa kontrollen helt!
Det gör ännu ondare att se in i Martins plågade ögon - han som måste bevittna mitt förfall!
Jag gör det jag ska, jag tar hand om hemmet, barnen, jobbet, mina vänner. O jag klagar inte mer än vanligt. Men just nu har jag egentligen ingen ork.
Det gör ont!
All ovetskap gör ont!
Efter mitt hemska förfall, hamnar jag slutligen sittandes, ätandes i köket med tårar som vägrar sluta rinna. Barnen har ätit klart, Martin äter. Han ställer sig bakom mig, kramar mig hårt ( ååhh, som ja älskar hans armar just då, så varma, tröstande o perfekta ), o han säger att han älskar mig.
Jag älskar att han finns här, att han e min stadiga klippa som inte bryter ihop - samtidigt blir jag arg på att han inte visar sin oro. Fast egentligen vill jag nog inte se den!
Han säger dom rätta sakerna, dom orden jag vill höra: "Det kommer gå bra", "barnen klarar sig", o allt det där. Så säger mina vänner oxå.
Men e det bara jag som e rädd?
Så, nu har jag rivit min fasad - ett blogginlägg om mina djupaste tankar o känslor - utan det minsta spår av ironi!
Älskade Martin ♥ den finaste i världen!
Vilken tur jag har, som har just dig..
Så underbar på alla sätt ♥
Älskar dig ♥
P.S Felix går mer o mer, så fantastiskt duktig. D.S
Tjing...
Kommentarer
Eva
Jaha nu börja jag böla... du skrev så bra så jag kände din rädsla o smärta.
Men du Irene... det kommer att gå suveränt.
Pöss
Svar:
Irene
Trackback
