........ Ja, då var man hemkommen sen några timmar tillbaka...
Vet inte vart jag ska börja...
När jag kom till sjukhuset så var Kasper ganska pigg, lite gnällig dock men det var nog tröttheten som tog över lite.. :-)
Efter ca 2 timmar där så var det dags..
Vi följde med Kasper ner till operation, Martin följde med in när Kasper skulle sövas o jag satt i väntrummet..
Jag hann knappt lämna Martin o Kasper vid operationsdörren innan tårarna kom.
Det var så fruktansvärt jobbigt att behöva lämna bort honom till vilt främmande människor o inte få se vad dem gjorde med honom. Jag satt i väntrummet tillsammans med en sjuksköterska från barnavdelningen..
Hon satt intill mig en stund o förklarade vad dem skulle göra med Kasper, när jag lyckats behärska mig lite så gick hon tillbaka, jag satt kvar o väntade på Martin..
När Martin kom så brast det för mig igen..
Var såå skönt att ha honom där.. Underbara Martin...
Vi satt där i vad som kändes som timmar men egentligen bara var ca 30 minuter.. Sen kom doktorn o berättade att det hade gått bra..
Dem hade öppnat upp ganska mycket i Kaspers öron o fått ut riktigt mycket var, han hade även tagit en odling på varet..
Dem tror även att det e pga detta som Kasper haft sån feber, så den ska förhoppningsvis försvinna nu om inget annat inträffar..!
Sen begav vi oss till uppvaket för att sitta intill Kasper när han vaknade o efter ca 40 minuter så tittade han upp o såg väldigt förvirrad ut..
O ca 1 timme senare så var vi tillbaka på barnavdelningen..
Kasper piggnade till ganska snart o lyckades t.o.m äta lite välling.. :-)


O nu sitter jag här i soffan, Jonas ligger i min säng, Martin o Kasper e kvar på KSS, vi tyckte det var en bra idé, efter allt som inträffat dem senaste 10 dagarna..
Martin ringde för ca 1 timme sen o sa att Kasper lyckats äta lite till o att dem båda skulle sova..

Jag har lite svårt att sova, så många olika känslor i kroppen nu..
Men jag e oerhört glad att jag valde att åka tillbaka till KSS under "operationen".. Varken jag eller Martin visste hur svårt det skulle bli att lämna bort Kasper till doktorerna.. 
Man e så ofantligt hjälplös o man har ingen aning om vad som händer förrän doktorerna kommer ut o berättar.. Man vet ingenting..
Känslorna som kom går inte att förklara, jag kan bara säga att detta var en av dem värsta dagarna jag upplevt - o som för doktorerna egentligen e en bagatell..
Konstigt..!
Men vi har ju verkligen haft helt fantastiska läkare, sjuksköterskor, barnskötare o undersköterskor på avdelningen..

Nu ska jag röja lite här hemma, sen e det dags för sängen..
Men slänger in en liten bild på Kasper som jag tog idag när vi kom tillbaka till barnavdelningen efter uppvaket..

Sååå fin... O ett leende oxå... :-)


Tjing...