Tisdag den 21/5 kl 9:30 skrevs jag in på Östra Sjukhuset i Göteborg!

Det blev en del prat, provtagningar samt röntgen, sen passade jag o Martin på att promenera lite på stan o äta gott.

Jag var oerhört känslosam o minsta sak fick mig att falla ut i gråt, o det blev inte lättare när Martin sen lämnade mig på sjukhuset på kvällen, oj så ledsen jag blev!

Pallrade mig in i badrummet för den obligatoriska sterila duschen nr 1.

Men jag fick trots allt bölande en god natts sömn.

 

Onsdag den 22/5 väcktes jag kl 06:00, då var det dags för den andra sterila duschen. Sen satte ssk en kanyl i armen o gav mig en härlig dos med mediciner, sen kom den skjukt gulliga ssk Marie in, hon tog emot mig på tisdagen.. En helt fantastisk människa..

Jag bröt ut i gråt, hon tröstade så fint o rullade iväg mig.

O tillslut kom vi fram till operationssalen där 2 st narkosläkare väntade på mig, dom fixade iordning mig o klädde av mig o kopplade fast mig till en massa apparater. O sen sa dom godnatt kl 08:15!

När jag sedan vaknade var kl 11 o jag var på väg till uppvaket. Jag hade en känsla av att operationen gått åt helvete, men jag var lagom groggy där jag låg..

Jag var tvungen att ligga stilla, jag hade en liten plastgrej i instickshålet o den skulle sitta i 3-4 timmar, sen bytte dom till ett uppblåsbart tryckförband som skulle sitta i 2 timmar, sen tömde dom det på luft o då fick jag ligga ytterligare en timme, sen kl 16:30 rullade dom upp mig på avdelningen igen o jag fick äntligen se min fina Martin <3

Under tiden som jag låg på uppvaket fick jag i alla fall veta att operationen hade misslyckats. Ja, det gick inte att sätta paraplyet, hålet satt alldeles för dumt till.

Det var många känslor inom mig.. Mest förtvivlan! O jag var besviken på min kropp!

Läkaren kom upp till avdelningen under kvällen o pratade lite med mig.. Jag fick smärtstillande som slog ut mig helt, jag sov resten av kvällen.

 

Torsdag den 23/5 gjorde jag mig redo att åka hem. Läkaren tog med mig o Martin in i ett rum o pratade om vad som kommer hända framöver.

Det som händer är: Jag kommer sättas upp på en väntelista o i höst kommer jag att få genomgå en öppen hjärtoperation, med andra ord, så kommer dom gå in via bröstkorgen o sy ihop hålet för hand..

Mer prat, tårar o mer prat.. Sen packade jag o Martin ihop mina saker o begav oss hemåt!

 

Det känns tungt!

Jag vet att riskerna är små, men jag e rädd.. Jag har verkligen brottats med mina egna känslor o min kropp.. Jag brukar inte bryta ihop såhär.. Men kanske e detta droppen? Jag har inte känt igen mig själv alls.

O jag vet att det kommer ta ett litet tag att smälta allt detta, men snart e jag mitt vanliga jag igen. O så får jag försöka njuta av sommaren :)

Jag uppskattar inte att jag sen kommer ha ett stort ärr emellan brösten, jag känner mig ful. 

 

Jag e trött o öm kroppen, tårarna kommer då o då o jag låter dom komma, antar att detta e mitt sätt att hantera allt som hänt o som kommer hända!

Men snart, snart e jag mig själv igen :)

 

 

Tjing..