Ja, då var min hjärtoperation gjord - O jag e fortfarande här :DDDD

 

Detta har definitivt varit den hittills tuffaste tiden i mitt liv.. Det började med att vi åkte in till Sahlgrenska den 9/9 för inskrivning, provtagning o möten med narkossköterska, kirurgen, sjukgymnasten o massa mer..

Det blev en del tårar - många känslor!

Jag lades in på ett rum tillsammans med 2 andra kvinnor.. Älskling åkte hem till sin bror över natten o jag blev själv med alla mina tankar o känslor...

Natten gick konstigt nog bra, jag fattar inte hur jag lyckas sova såå bra trots att jag var sååå rädd.. Men men!

 

Den 10/9 väcktes jag kl 06:00, medicin o duschning.. Sen la jag mig i sängen o väntade... Kl 07:40 var det dags att rulla ner till operationsbordet. Jag minns att dom la mig på ett operationsbord o att jag fick en massa varma konstiga påsar omkring mig, sen e det  svart..

Mitt nästa minne e att jag e på uppvaket - Jag kan inte röra mig så mycket, kroppen känns tung, Martin sitter vid min sida - jag sträcker mig efter hans hand o där håller jag fast.. Att en liten hand kan ge sån trygghet <3

Jag hör att dom pratar om mig, men jag tror inte att jag pratade så mycket med dom.. Jag slumrar till hela tiden.. Jag e illamående pga morfinet..

Efter några timmar säger jag åt Martin att han kan åka hem till barnen - jag blir inte piggare än såhär! ;)

Jag kommer inte ihåg hur länge jag låg där, men dom drog i alla fall dränageslangarna där.. Vilket var en jäkla upplevelse, haha!

Att ha två slangar inuti kroppen o som sticker ut ur kroppen (en i vardera lunga), som dessutom ska dras när man e vaken, kändes sådär!! Gjorde dock inte så ont alls faktiskt, kändes som om dom drog ut en fisk typ.. Jag liknar känslan med när dom drar ut bebisen ur magen, den där sprattelkänslan ;)

 

Jag fick i alla fall komma ner till avd 12/25, där jag hade legat innan operationen.. O där låg jag.. Som en klubbad säl.. Jag kunde inte sitta, gå eller äta. Jag orkade inget, förutom att må illa o kräkas.. Jag petade i maten, sen spydde jag.. Blä!

Jag gick upp 2 kg i vätska, men 2 dagar senare hade jag gått ner 5 kg.. O snacka om att jag var dålig när jag INTE hoppade jämnfota o skrek av lycka när vågen stod på 59,4.. hahaha!!!

Ja, jag var dålig..

Dom andra dagarna var precis likadana...

 

Sen kom dag 4, den 14/9 - Då åkte jag med ambulans till KSS o så fort jag rullades in blev jag vrålhungrig.. Jag åt nästan en hel potion till lunch.. Pratade med läkaren o bad dom byta ut mitt morfin - jag antog att det var det som gjorde mig så dålig..

Sagt o gjort, när kvällen kom fick jag en annan sort morfin o efter det så har min resa bara gått uppåt :)

Jag blev pigg..

Dag 5 åt jag frukost, lunch o middag :))) O jag var glad.. Jag kunde prata i telefonen utan att bli sjukt trött efter någon minut.. Jag slutade sova bort dagarna.. Jag träffade o pratade med dom andra patienterna :)

O så flöt dag 6, 7, 8 o 9 på...

 

O äntligen var det dags för hemfärd den 18/9... Sååå skönt..

Det var en fröjd att se barnen, älskling o huset... Underbart att slå sig ner i soffan o bara vara för en stund :)

 

Jag går fortfarande på smärtstillande o jag har morfin till natten - det gör ondast på natten.. Men jag mår bra! Bättre än jag trodde att jag skulle göra :)

Jag får tänka mig för, det e en minst 2 månader lång resa framför mig - jag får ta det försiktigt.. Än så länge så sitter min bröstkorg bara ihop tack vare några metalltrådar, men om några veckor börjar det växa ihop igen..

 

Jag kan inte vara själv med Felix, eftersom jag inte får bära o så... O ni som har/haft en 14-månaders hemma vet vad jag pratar om.. Felix e överallt, klättrar överallt, ramlar, vill tröstas, upp i famnen, drar o sliter i en o allt där till..

Men jag köper det.. Jag MÅSTE  ta det lugnt o läka i min takt..

 

Jag hoppas att mitt ärr kommer att bli fint o om det inte blir det, så blir det inte det.. Men jag lever i alla fall :)

 

Det e väl fortfarande en hel del känslor i kroppen, men jag klarar av dom :)

 

 

 

Tjing...